Torsten Bussenius says:

Jo, det är rätt. Men vi kommer att vakna igen i morgon med samma jag, med jaget som är människans gravitationspunkt. Man kan förstå det, men något måste ersätta jaget som känns viktigare, annars är det nog omöjligt. Man kan tala om ett gudomligt ingripande och ett sådant kan man ju vänta på, kanske i evighet.
Men bara kärleken kan få oss att lämna jaget. Kärleken är den högste information om livet någon kan få. Det som älskar någon vet allt, även om hon inte vet vad det är hon vet. Hon vet gud, hon vet livet och dess mening, hon vet allt som behövs. Men ändå vet hon ingenting. För har man aldrig älskat någon, har man aldrig sett varken livet eller gud, vilka är samma sak. Annars kan man veta allt och ändå vara lika tom inom sig. Och att vara i detta fridfulla tillstånd, hur länge orkar vi det? Hur länge är detta ljuvligt? Döden finns, men den finns inte efter livet, utan under livets gång. Den är grunden för allt medvetande. Livet måste pressas mellan dödens kalla väggar för att bli medvetet. Medvetande uppstår i saknaden, medvetande om det saknade. Vi är aldrig trötta på livet, vi är bara trötta på döden. Utan kontraster till livet är det bara något som är utan gränser, något som aldrig kan bli medvetet. Utan gränser, inget medvetande. Men då bara med ett begränsat medvetande. Man kan känna lycka eller olycka genom dessa gränser. Man kan blåsa upp det medvetandets ballong hur mycket som helst, men det förblir ändå bara en ballong. Men när man sticker hål på ballongen, på jaget, då finns inte längre varken något utanför eller innanför. Men… vad händer sedan, efter några tusen år i samma saliga tillstånd?